Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige

Тема

Den kristna dagvisan

Den signade dag, som vi nu har se

av himmelen till oss nedkomma,

han blive oss sall, han late sig te

oss allom till gladje och fromma.

Ja, Herren, den hogste, oss alla i dag

for synder och sorger bevare.

Men sasom en fagel mot himmelens hojd

sig lyfter pa lediga vingar,

han lovar sin gud, ar glad och fornojd,

nar han over jorden sig svingar,

sa lyfter sig sjalen i hjartelig frojd

till himlen med lovsang och boner.

Ack, latom oss lova och bedja var Gud,

nar stunderna vaxla och skrida,

sa skola vi starkas att halla hans bud

och vaka och taligen lida.

Ja, latom oss verka med allvar och flit,

sa lange oss dagen forunnas.

sv. Ps. 424: 1, 5, 6

Sveriges karta

Jag ser fran skolans dar en bild,

av fingrar markt, med plumpar spilld,

pa kalkad vagg i prima,

en karta, klistrad upp pa larft,

utav den svenska jord vi arvt,

vart land fran fordomtima.

Dar lag det mellan fjall och sjo

pa Skandinaviens halva o,

som, nar den sags fran sidan,

for var primanska fantasi

ett utstrackt lejon kunde bli

i vila och forbidan.

Pa kartan stirrade vi sma,

och tanken hisnade att ga

den andlost langa vagen

fran Ystad uppat Tornea, –

den notte man ut jarnskor pa

som i den gamla sagen.

An tanker jag mig var provins

i samma farger, som jag minns

fran kartans bjarta granser:

ett Skane gult som skordefalt,

ett Sormland gront som bjorkens talt,

da Varmland stalblatt glanser.

Langst upp i norr ett blodrott snitt;

dar vidtog Ryssland tomt och vitt,

och blicken atervande

till Sveas bygd med berg och slatt,

sma stader liksom smultron tatt

och strommar utan ande.

De runno har, de floto dar,

och det var vanda och besvar

att halla ihop dem alla;

i klassens mummel, laxors sus

jag horde deras fjarran brus

for mina oron svalla.

Ur minnet gledo namnen han

sa snabbt som nagra timmertran

pa Vasterbottens alver,

och barnatarars salta tag

forente sig med varje vag,

som genom Norrland valver.

Men liksom Engelbrekt med mod

fran stad till stad, fran flod till flod

vi fram till malet lande.

Erovringen var lang och svar,

men nu var fosterjorden var,

nu, da dess drag vi kande. –

Dar forr vi sutto, du och jag,

ett slakte sitter nu i dag,

som kan vad vi ej visste.

Den, som hos oss var framst i led,

bland denna ungdom sjonke ned

kanhanda till den siste.

Nu bojas over kartans blad

de huvun sma i lockig rad,

som efter oss ta arvet.

Vad oss synts langt, for dem syns kort,

och alla avstand svinna bort

i jarnvagstidevarvet.

De lasa pa det svarta nat,

som korsar alvens blaa fjat

och genom fjallet spranger.

Lokomotivets galla sus

i flodsystemets dova brus

pa kartan in sig mangder.

Men sag, vad tanker du darvid,

du unga att i angans tid,

var kinder kunskap bleker?

Har val i brinnande termin

du dorren stangt for fantasin,

som skimrar och som leker?

Nej, an mot gossens skolpulpet

hon lutar sig i hemlighet,

var barndoms trostarinna.

Med hennes trollglas i sin hand

i laxans torra okensand

skall liv och farg han finna.

Du hulda fe, du barnens van,

i boken braddar mala an

din bildvarld for de unga!

At hemmets skog och fjall och alv,

at jarnets doda massa sjalv

giv sa en sjal, en tunga!

Och pragla levande och varm

en Sveriges bild i barnets barm,

som mannen skall bevara,

som han skall agna glad en gang

sin levnads garning eller sang

och do for att forsvara!

Carl Snoilsky

I. Pojken

Tomten

Sondag 20 mars

Det var en gang en pojke. Han var sa dar en fjorton ar gammal, lang och ranglig och linharig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och ata, och darnast tyckte han om att stalla till odygd.

Nu var det en sondagsmorgon, och pojkens foraldrar hollo pa att gora sig i ordning for att ga i kyrkan. Pojken sjalv satt i skjortarmarn pa bordskanten och tankte pa hur lyckligt det var, att bade far och mor gingo sin vag, sa att han skulle fa ra sig sjalv under ett par timmar. "Nu kan jag da ta ner fars bossa och skjuta av ett skott, utan att nagon behover lagga sig i det," sade han for sig sjalv.

Men det var nastan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, for just som han stod pa troskeln och var fardig att ga, stannade han och vande sig mot honom. "Eftersom du inte vill ga i kyrkan med mor och mig," sade han, "sa tycker jag, att du atminstone kan lasa predikan hemma. Vill du lova, att du gor det?" "Ja," sade pojken, "det kan jag val gora." Och han tankte forstas, att inte skulle han lasa mer, an han hade lust till.

Помогите Вашим друзьям узнать о библиотеке

Популярные книги автора